Ett kvartssekel med SAABs konstförening – en kärlekshistoria

av Jan Torsten Ahlstrand

Hedersledamot i SAABs konstförening

 

SAABs konstförening i Linköping står i en absolut särklass bland alla de konstföreningar som jag haft nöjet att samarbeta med under ett långt yrkesliv med konst och arkitektur. Tolv utlandsresor under tjugofyra år som ciceron för SAABs konstförening åren 1991-2015, alltså i snitt en utlandsresa vartannat år, talar sitt tydliga språk.  Så här ser facit ut, när jag blickar tillbaka på programmen från alla dessa resor, arkiverade i en pärm hos mig i Lund:

 

  1. Berlin 9-12 maj 1991 (med buss, 4 dgr).
  2. Berlin och Dresden 20-25 juni 1995 (med buss, 6 dgr).
  3. Venedig och Kassel 25 juni-6 juli 1997 (med buss, 12 dgr).
  4. Barcelona  och Andorra 30/10-7/11 1999 (flyg+buss, 9 dgr).
  5. York och London 27/10-4/11 2001 (flyg+buss, 9 dgr).
  6. Rom och Pompeji 31/10-8/11 2005 (flyg+buss, 9 dgr).
  7. Madrid och Kastilien 30/9-8/10 2006 (flyg+buss, 9 dgr).
  8. München och Nürnberg 24/10-2/11 2008 (med buss, 10 dgr).
  9. Nice och Franska Rivieran 4-11 april 2010 (flyg+buss, 8 dgr).
  10. Wien 23-27 mars 2011 (flyg+buss, 5 dgr).
  11. Florens och Toscana 9-15 april 2013 (flyg+buss, 7 dgr).
  12. Amsterdam 9-12 april 2015 (flyg+buss, 4 dgr).

 

SAABs konstförening har även hälsat på mig i Lund ett par gånger, då jag som museichef först har demonstrerat Skissernas museum, sedan Domkyrkan och Grand Hotell, dvs. Lunds tre flaggskepp i nämnd ordning. Guidningen avslutades med Grands berömda överliggarepytt med ”tillbehör”, varefter mina vänner ”Saabarna” fortsatte i sin buss till Köpenhamn och Louisiana.  En tredje inhemsk guidning blev det, då jag under veckoslutet den 13-14 november 2010 var föreningens ciceron i mina gamla hemstäder Borås och Göteborg. Förutom stadspromenader och museibesök hann vi på lördagskvällen även med att avnjuta den nya musikalen Sunset Boulevard på Göteborgsoperan.

Men det roligaste och mest spännande har givetvis varit alla dessa utlandsresor runt om i Europa, sammanlagt mer än tre månader på resande fot. Som ciceron har jag alltid tyckt det vara viktigt att inte blott studera bildkonsten i museerna och konsthallarna utan även att guida på stan och berätta om intressanta byggnader och platser. Jag är ju konst- och arkitekturhistoriker och brukar därför alltid sätta in konsten och arkitekturen i sina historiska sammanhang, och jag har märkt att denna pedagogik alltid varit uppskattad, eftersom åhörarna då får något att relatera till. Hur mycket man sedan kommer ihåg av mina visdomsord är givetvis beroende av den enskilde personens ambitioner, men för mig är en konst- och kulturresa både en bildningsresa och en nöjesresa.

Under många år var konstföreningens ordförande Lars Drougge min ”sparring-partner”. Sedan styrelsen hade beslutat om nästa resmål, ibland på förslag av mig, brukade Lars kontakta mig och be mig göra ett programförslag, som vi sedan stötte och blötte lite med varandra per brev eller telefon. Lars blev fena på internet och fixade såväl resor som hotellrum via nätet, vilket innebar att resorna ofta blev förvånansvärt billiga. Det hände väl ibland att han tyckte att mina programförslag var lite väl ambitiösa, varför han lättade på trycket genom att lägga in ett eller annat trevligt avbrott mellan de konsthistoriska sevärdheterna. Detta hade jag givetvis ingenting emot, eftersom det lättade min arbetsbörda och blev en behaglig avkoppling mellan varven.

Efter åtta utlandsresor med Lars Drougge som reseledare, blev det år 2009 skifte på ordförandeposten i SAABs konstförening: Håkan Gustafsson tog över ordförandeklubban och har sedan dess fört arvet vidare. Fyra utlandsresor har det hittills blivit med Håkan som reseledare och med mig som ciceron, men resorna arrangeras sedan ordförandeskiftet av Trans Touring i Stockholm genom Anki Schölin, en effektiv resebyråchef som jag haft nöjet att samarbeta med i många år. Förr, när jag var en hårt arbetande museichef, fick jag ta semester när jag skulle guida på kulturresor utomlands, och eftersom jag ända sedan ungdomen tyckt om att resa så var det bara roligt att kombinera nöje med nytta. Men som senior sedan mer än tio år kan jag numera fritt disponera min tid och göra vad mig lyster.

Här följer nu en tillbakablick på alla dessa utlandsresor med några mer eller mindre glada hågkomster ur minnets arkiv.

 

Berlin 9-12 maj 1991

 

Mitt samarbete med SAABs konstförening började med att jag en vårdag 1991 blev uppringd av den för mig då okände Lars Drougge, som frågade om jag ville åta mig att bli ciceron på en 4-dagars konstresa till Berlin. Han hade blivit tipsad av Stefan Hammenbeck, tidigare doktorand i Lund, som visste att jag, liksom han själv, är Berlinkännare. En vårdag i maj blev jag ”enleverad” i Lund av en busslast Saabare från Linköping. Det råkade vara ”Kristi Flygaredag”, men vi höll oss på jorden och for med bussen via Trelleborg-Sassnitz till Berlin, där vi inkvarterades i ett hotell vid Karl Marx-Allee i Östberlin. Detta var bara sju månader efter återföreningen av Väst- och Östtyskland den 3 oktober 1990, och jag glömmer aldrig hur jag i maj 1991 åter kunde passera fritt mellan Öst- och Västberlin. Som student hade jag besökt Berlin två gånger före Muren och rört mig fritt över sektorsgränserna, som man kunde göra fram till det ödesdigra datumet den 13 augusti 1961, då Muren påbörjades. Efter tre decennier kunde jag nu på nytt promenera fritt genom Brandenburger Tor – en svindlande känsla!

Berlinmuren var redan 1991 i stort sett jämnad med marken i centrala Berlin. En liten rest nära Gestapos forna högkvarter hade dock bevarats, men den såg ut som en schweizerost efter alla ”souvenirer” som turisterna hade kratsat ur Muren. Det är en stor fördel att ha buss med sig på kulturresor i jättestäder som Berlin och kunna inleda besöket med en sightseeingtur, som sträckte sig från den sovjetiska krigskyrkogården i Treptower Park i öst till Olympiastadion längst bort i väst. Legendariska Checkpoint Charlie passerades givetvis men nu utan bommar och bistra DDR-vakter, som med ficklampor letade igenom bussen. Mellan den forna Potsdamer Platz i söder och Brandenburger Tor i norr bredde ett ödelagt ingenmansland ut sig, dvs. den före detta ”Dödens zon” mellan de båda murarna i centrum. På avstånd, ner mot Potsdamer Platz, såg jag något underligt: det såg ut som människor som kastade sig ut i luften från en hög lyftkran. Jag gick närmare, och mycket riktigt: det var människor som tydligen betalade för att stiga upp i kranen och kasta sig ut i luften med något slags elastiskt rep kring fötterna. Jag fick höra att detta nya fenomen kallas för ”bungy-jump”. Jag häpnade och tänkte: nyligen sköt man människor som försökte ta sig över här, nu tar folk frivilligt livet av sig på denna plats!

På de få dagar vi hade till förfogande hann vi med att besöka Pergamonmuseet på Museumsinsel i Stadtmitte, glaspalatset Neue Nationalgalerie med en jätteutställning av det tyska geniet Anselm Kiefer, Schloss Charlottenburg och Egyptiska museet med Nefertitebysten samt Gemäldegalerie i förorten Dahlem, där det hade hamnat efter Andra världskrigets enorma förstörelse (numera är detta stora konstmuseum sedan många år tillbaka i centrum). Lars Drougge hade ordnat med specialguidning av linköpingsbördige författaren Carl-Johan Vallgren, bosatt i Berlin, i den delen av Östberlin kring Hackesche Höfe och Oranienburger Strasse som något så när hade överlevt Andra världskrigets bombningar. Vallgren visade på en grön plätt som varit judisk begravningsplats och berättade, att nazisterna grävt upp skeletten och sparkat boll med kranierna! Kan människor sjunka djupare än så?!

Sista dagen, som var en söndag, for vi över den berömda bro, där spionutväxlingarna hade skett under det kalla kriget, ut till Potsdam för att besöka Fredrik den stores förtjusande vackra rokokoslott Sans souci, vilket betyder ”Utan bekymmer”. Men bekymmer blev det när den östtyska kvinnliga guiden skulle visa oss runt – hon blev helt sonika stoppad och ersatt med en västtysk kvinnlig guide. En liten, liten antydan om alla de svårigheter som följde med återföreningen av de båda tyska staterna efter mer än 40 års skilsmässa.

 

Christoresan 20-25 juni 1995

 

Efter fyra år blev det Berlin igen. SAABs konstförening med Lars Drougge i spetsen offrade glatt midsommaren för att beskåda undret, när paret Christo och Jeanne-Claude med en stab av mer än 200 alpinister och byggjobbare klädde in det gamla wilhelminska riksdagshuset i Berlin med 100.000 kvm aluminiumklätt tyg, som surrades fast med 15 km mörkblåa rep till ett gigantiskt silverglänsande ”paket”. Denna gång äntrade jag bussen från Linköping i Helsingborg, och vi for via Gedser och Rostock ner till Berlin, där vi installerade oss i ett hotell i Prenzlauer Berg i Östberlin. Vi använde bussen varje dag och passerade både morgon och kväll riksdagshuset för att ”kolla Christo” och se hur långt påklädningen hade avancerat under dagen. Det blev problem med vädret, och under en dag fick arbetet inställas på grund av den kraftiga blåsten, men trots detta blev allt klart med bara en dags försening till själva midsommardagen, då som i sagan solen bröt fram på nytt! Verhüllter Reichstag eller Wrapped Reichstag kallades konstverket, som går utanpå allt annat jag sett i konstväg. 15 miljoner D-Mark kostade hela kalaset, och allt finansierades – häpnadsväckande nog – av makarna Christo och Jeanne-Claude själva genom försäljning av Christos teckningar, litografier, böcker, vykort etc. Under de följande två veckorna vallfärdade cirka fem miljoner människor till Verhüllter Reichstag för att beskåda underverket, och den stora gräsplanen framför det mirakulösa konstverket förvandlades till platsen för en enorm folkfest. Samtidigt symboliserade på- och avklädningen av det gamla riksdagshuset – som hade stått som ruin sedan den beryktade riksdagshusbranden efter Hitlers maktövertagande den 30 januari  1933 – att en ny epok hade börjat i Berlin och Tyskland. Efter ombyggnad och uppförande av en ny, transparent kupol, ritad av den brittiske (!) arkitekten Norman Foster, återfick Berliner Reichstag sin gamla funktion som alltysk parlamentsbyggnad år 1998. Utsikten från kupolen ger en enastående fin överblick över Stadtmitte.

Midsommardagen var också sista dagen för SAABs konstförening i Berlin, så fullbordandet av Verhüllter/Wrapped Reichstag var väl tajmat med avresan norrut. Då hade vi under fyra dygn i Berlin avverkat vårt program inklusive en halvdagsutflykt till Potsdam och en dagsutflykt söderut till Dresden, ”Elbes Florens”, där vi besökte den redan under DDR-tiden återuppbyggda barockanläggningen Zwinger med sitt berömda Gemäldegalerie. Ruinen av den inte mindre berömda 1700-talskyrkan Frauenkirche stod kvar som ett ”Mahnmal gegen Faschismus und Militarismus”, men till Dresdens 800-årsjubileum 2006 rekonstruerades Frauenkirche, som likt Fågel Fenix reste sig på nytt ur askan efter de brittiska megabombningarna i februari 1945.

 

Venedig och Kassel 25 juni – 6 juli 1997

 

Biennalen i Venedig, alla biennalers urmoder, är ett av världens största konstevenemang som äger rum vartannat år sedan starten 1895 (med vissa överhopp). Documenta i Kassel startade 60 år senare, 1955, och äger rum bara vart femte år och tilldrar sig därför en enorm uppmärksamhet inom konstvärlden. 1997 sammanföll för första gången på 15 år dessa båda internationella utställningar, och jag tipsade i god tid vännen Drougge därom, och si! Lars tände på alla fyra. Det blev SAABs konstförenings längsta utlandsresa, hela tolv dagar med en busslast deltagare, först ner till Venedig och sedan via Norditalien och Schweiz upp till Kassel och därefter hem till Linköping igen. Att guida på två sådana jätteutställningar är sannerligen ingen barnlek, och jag for i förväg med tåg via Kassel ner till Venedig för att förbereda de båda guidningarna. Så när Saabarna anlände med sin buss till Venedig, stod jag vid infarten på Piazzale Roma och tog emot dem och lotsade sedan det konst- och soltörstande sällskapet med vaporetto (bussbåt) till vårt hotell mitt bland alla kanaler och broar.

Vi hade inte mer än knappt tre dagar på oss i la bella Venezia, så det gällde att ligga i för att, förutom Biennalen, hinna med sevärdheter som San Marco, Palazzo Ducale (Dogepalatset), Galleria dell’Accademia och Peggy Guggenheims museum m.m. Mitt i det hela blev en av damerna i gruppen bestulen på pengar i sin handväska, och jag fick därför skippa guidningen i Palazzo Ducale för att följa med henne till poliskontoret – i Palazzo Ducale! Den tjänstgörande blonde polisen visade sig tala perfekt svenska och berättade att hans mamma var svenska. Han hänvisade oss till ett större poliskontor i närheten, och där fick jag plocka fram min bästa italienska, ty något annat språk var det icke tal om. Men den bestulna damen fick sitt eftertraktade intyg av polisen, så att hon kunde vända sig till sitt försäkringsbolag efter hemkomsten. Med tanke på alla de resor jag gjort med SAABs konstförening vill jag tillägga att vi  i övrigt varit lyckligt förskonade från dylika tråkiga incidenter.

Resan gick sedan genom det vackra Centraleuropa till den lilla staden Stein am Rhein i norra Schweiz, där vi gjorde en promenad på kvällen och beundrade de märkliga fasadmålningarna på de gamla husen i Altstadt. Nästa dag råkade vara min födelsedag, och det hade tydligen spritt sig i gänget, så vid frukosten uppvaktades jag med ”Ja, må han leva” och en butelj av morgonpigga och glada Saabare. Efter födelsedagsfrukosten fortsatte vi på Autobahn norrut mot Kassel i delstaten Hessen. När vi fram mot kvällen kom fram till Schlosshotel Wilhelmhöhe, fick jag per telefon av min svärson veta att jag hade blivit morfar! Sådant måste ju firas, och när vi intog matsalen i det vackert belägna slottshotellet vid bergsparken Wilhelmshöhe beställde jag flera buteljer Sekt för att fira födelsedagen och skåla för den nye världsmedborgaren. Under de följande två dagarna blev det Documenta för hela slanten med utställningar i huvudbyggnaden Fridericianum och i de andra byggnaderna runt omkring. Dessutom hann vi med en rundtur med vår komfortabla buss i den väldiga bergsparken inklusive besök i slottet med sin imponerande samling av antik konst och europeiskt måleri, bl.a. en stor Rembrandtsamling. Sista resdagen bar det via Lübeck och Puttgarden av norrut till Köpenhamn, där jag tog farväl av mina vänner från Linköping och fortsatte med flygbåten över Sundet fvb. till Lund.

 

Barcelona 30 oktober – 7 november 1999

 

Den 2 juli 1998 firade jag min 60-årsdag med en mottagning på Skissernas museum. Jag blev glatt överraskad, när en delegation från SAABs konstförening, bestående av paren Drougge, Gustavsson och Åström, uppenbarade sig bland de uppvaktande gästerna. När firandet väl var över, gjorde jag en tågresa genom Europa via Paris, Perpignan, Barcelona och Madrid till världsutställningen i Lissabon. Efter hemkomsten nåddes jag av nyheten att SAABs konstförening den 12/8 hade beslutat att kreera mig till hedersledamot i föreningen ”som en uppskattning av det goda samarbetet med honom genom åren med en önskan att härigenom knyta honom fastare till föreningen.” Det var ju glädjande, och som tack erbjöd jag mig att hålla en gratisföreläsning för föreningen. Så blev det också i december samma år, då jag råkade befinna mig i Stockholm. Mitt i snöyran tog jag tåget Sthlm-Linköping ToR och föreläste om Barcelona, Madrid och Lissabon sedan jag först tackat för hedersledamotskapet med de skämtsamma orden ”Det är finare att bli hedersledamot i SAABs konstförening än att kreeras till hedersdoktor vid Lunds universitet.”  Diplomet hänger inramat bland andra diplom i mitt hem i Lund.

Lars Drougge och styrelsen tyckte att det skulle bli för mycket med de tre iberiska huvudstäderna på en och samma resa, så man nöjde sig, klokt nog, med Barcelona. Det blev en 8-dagars resa med hela 46 deltagare inklusive ciceronen till den katalanska huvudstaden med dagsutflykter till Figueres (Salvador Dalís museum i en före detta teater) och Púbol (Gala Dalís museum) respektive till Andorra. I lilleputtstaten och ”skatteparadiset” Andorra skulle det givetvis handlas apparater och kläder m.m. för låga priser. Lars Austrin fastnade i dubbel mening för en videokamera till halva priset mot där hemma, och stämningen blev allt mer upphettad i den redan varma bussen, medan vi väntade på honom. Till slut uppenbarade sig Austrin glad i hågen med sin sprillans nya videokamera, och en timme försenade kom vi äntligen i väg. Jag var inte lika glad, eftersom jag var bjuden på en supé på kvällen hos bekanta till mig i Barcelona. Jag slängde mig in i en taxi så fort som vi kommit tillbaka till hotellet, men först fram emot klockan tio kom jag fram till en villa i den övre delen av Barcelona och bad om ursäkt för min sena ankomst. Men det gjorde absolut ingenting, eftersom värdfolket och gästerna fortfarande satt vid apéritifen, och efter strapatserna i Andorra lät jag mig väl smaka. Först vid halvelvatiden satte vi oss till bords. Om italienarna har sena vanor, så är det ingenting mot spanjorerna, den saken är biff!

Lars Austrin bad senare om ursäkt för att han låtit oss vänta så länge i bussen genom att bjuda hela sällskapet på vin vid den traditionella avskedssupén sista kvällen, så då vart allt förlåtet. Barcelona är i sanning en märklig stad med ett högst egensinnigt arkitektoniskt geni som Gaudí och fyra konstnärliga genier som Picasso (som bodde 10 år i Barcelona i sin ungdom), Miró, Dalí och Tàpies, alla med var sitt enmansmuseum (Dalí dock i sin födelsestad Figueres). Både i Picassos gamla stamkrog Els Quatre Gats (De fyra katterna) och i Barcelonas äldsta restaurang Los Caracoles (Sniglarna) i Barri Gótíc spetsade vi de kulinariska gudagåvorna med den traditionsmättade atmosfären.

 

York och London 27 oktober – 4 november 2001

 

Kanske något överraskande bestämde sig SAABs konstförening för att hösten 2001 göra en konstresa till England, till den gamla vikinga- och katedralstaden York samt till London, där nya Tate Modern med Lars Nittve som chef lockade. Och inte så långt från York ligger Newcastles tvillingstad Gateshead, där en annan svensk museiman, Sune Nordgren, basade för ett blivande nytt konstcentrum. Kul, tyckte jag, som sommaren dessförinnan hade gjort en biltur i England och intervjuat både Nordgren och Nittve för artiklar i tidskriften Konstperspektiv. Vi var 31 personer som flög till Manchester, där en buss väntade på att föra oss till Jorvik Hotel i York. Jorvik var det namn som danska och norska vikingar gav den av romarna grundade staden efter erövringen år 866. Minnena från vikingatiden på 800- och 900-talen lever vidare i Jorvik Viking Centre, som vi givetvis besökte. En behaglig promenad på den medeltida ringmuren, som omger nästan hela stadskärnan, är obligatorisk, liksom ett besök i York Minster, Storbritanniens största gotiska katedral, där vi söndagen den 28/10 bevittnade en anglikansk mässa. För ett pund kunde man få ett snyggt intyg på att man bidragit till underhållet av den väldiga katedralen under en minut, ett sympatiskt sätt att upplysa de många turisterna om att dessa enorma stenkyrkor kostar massor med pengar att bevara.

På vägen till Gateshead beskådade vi Englands största skulptur, The Angel of the North av Antony Gormley. Med sina gigantiska vingar av cortenstål liknar den ett stående flygplan. I Gateshead väntade Gormleys vän Sune Nordgren på oss och berättade om ombyggnaden av en gammal mjölkvarn, Baltic Mill, till det nya konstcentret BALTIC Centre for Contemporary Art. Det hade trasslat till sig med bygget, berättade Sune, så invigningen hade måst uppskjutas från september 2001 till nästa sommar. Vi gjorde en stadspromenad i Newcastle på andra sidan floden Tyne och bjöd som tack Sune på lunch i en ny restaurang med det originella namnet Pritcher and Piano. Färden gick sedan vidare till det forna romarrikets yttersta utkant, till Hadrianus mur och till Vindolanda, ett utgrävt romerskt fort.

London är ju alltid London, även om det 2001 inte längre var ”swinging” som 1968, då Carnaby Street var centrum för den nya popkulturen. Men de gamla fina museerna fanns ju kvar med British Museum, Tate, National Gallery och National Portrait Gallery. Nytt var däremot Tate Modern i ett före detta kraftverk med ett högt torn på sydsidan av Themsen, och gamla Tate Gallery hade döpts om till Tate Britain. Lars Nittve, som kort dessförinnan blivit utnämnd till ny chef för Moderna museet i Stockholm, träffade vi inte, men jag hade varit där sommaren innan, så jag visste var godbitarna fanns i det enorma nya Tate Modern. Vi besökte även bl.a. Saint Paul’s Cathedral med arkitekten Christopher Wrens grav i kryptan  med den tänkvärda inskriptionen ”Lector si monumentum requiris circumspice” (Läsare, om du söker hans monument, se dig omkring).

Avskedssupén på lördagskvällen artade sig till en gemytlig måltid i Dr. Johnsons stamkrog Ye Olde Cheshire Cheese vid Fleet Street med sågspån på brädgolvet i den gamla krogen. Stämningen blev hög och jag läste upp några limerickar som pigga Saabare hade författat i bussen mellan York och London. Britta Nordholm bidrog med denna limerick:

 

En arkeolog i Vindolanda

sina kunskaper oss höll tillhanda,

men han prata’ för fort

om de fynd man gjort,

ja, se det var en man i tidens anda.

 

Bertil Mårtensson hade fått till en liten fräckis:

 

En keltiska i Vindolanda

stod alltid villigt tillhanda;

hon var gärna till lags

och hjälpte till strax,

när romarna sig ville beblanda.

 

Och själv rundade jag av med en självironisk limerick på engelska:

 

An art guide in the City of York

so much fell in love with his talk

that he could not stop,

and thus was a flop

until he was hit by a stroke.

 

Eftersom den sista limericken var på engelska, så skrattade t.o.m. servitrisen.

 

Rom 31 oktober – 8 november 2005

 

Den 29 oktober 2005 hade jag min sista vernissage som chef för Skissernas museum med efterföljande vernissage- och avskedsfest på kvällen. Detta skedde på en lördag, och jag kan lova att jag – efter 16 år som museichef i Lund – såg fram emot att på söndagen sticka i väg och embarkera ett flygplan till Rom, där jag skulle sammanstråla med Saabarna på måndagen kl. 14. Men jag hade så mycket att ordna upp efter avskedsfesten – och så skulle jag ju packa också – så jag missade planet på Kastrup! Det blev till att boka om till måndag förmiddag, och precis kl. 14 kom jag som avtalat till det mäktiga Pantheon, den romerska antikens bäst bevarade byggnad. Men var fanns Saabarna? Hela piazzan framför Pantheon var fylld av hundratals människor, men plötsligt fick jag se Lars Drougges huvud sticka upp ovanför de andra turisterna, och sedan var det bara att samla ihop de 32 resenärerna från Linköping och begynna guidningen.

Vi bodde centralt och bra på ett 4-stjärnigt hotell med Fontana di Trevi i närheten. Under åtta dagar betade vi av de flesta av sevärdheterna i Rom samt hann med två heldagsutflykter med buss, den första till Tivoli med Villa Adriana och Villa d’Este och den andra till Pompeji. De romerska gudarna var välvilligt inställda och hade ombesörjt ett behagligt sensommarväder, så vi kunde med vårt centrala hotell som bas mestadels röra oss till fots i den eviga staden. På vägen upp till Piazza di Spagna stannade jag till med gruppen och pekade ut Albergo Homs, Via della vite 71, där jag hade bott under min första vistelse i Rom 1963, varpå Meta Gustavsson berättade att där hade minsann hon också bott under sitt första besök i Rom – redan 1962!

Petersplatsen med Peterskyrkan och Vatikanmuseerna är ett måste för alla besökare i Rom. Anno 1963 var det fortfarande lugnt och fridfullt i Vatikanens stora museer, men det var då det. Nu sträckte sig kön nästan ända ner till Petersplatsen, men Anki Schölin hade bokat in vårt besök kl. 11, så vi kunde lugnt traska förbi hela kön. Det var och är numera obligatoriskt med en italiensk guide som berättar om sevärdheterna i museet, men med hjälp av ett fiffigt system med små hörlurar i öronen kunde hon gå före med sin mick och med oss andra som en lång svans efter henne genom turisthorderna i de långa vatikankorridorerna. Den effektfulla kulmen kom med Michelangelos väldig freskoensemble i Sixtinska kapellet, där det råder totaltförbud för både guidning och fotografering.

Måndagen den 7/11 for vi i strålande sol på Autostrada del Sole ner till Pompeji, där vi strövade omkring några timmar i den i aska från Veusuvius vulkanutbrott år 79 e.Kr. begravda staden, som ända sedan mitten av 1700-talet varit föremål för arkeologiska utgrävningar. På återvägen till Rom underhöll jag resenärerna i bussen med en skämtsam frågesport – eller quiz som det numera heter – om Rom och Italien. Alla 25 frågorna hade tre svarsalternativ, och en av dem handlade om vad Anita Ekberg hade utbrustit i filmen La dolce vita, när hon mitt i natten plötsligt ställdes inför den för full orkester brusande Fontana di Trevi. På kvällen, tillbaka i hotellet, samlades vi för en apéritif på den charmanta takterrass som paret Boije haft turen att få, och jag kungjorde resultatet av min lilla quiz. Vinnare blev just paret Boije med hela 24 rätt, tätt följt av paren Nyström och Gustavsson med 23 rätt var samt Lena och Lilian med 22 rätt. Sedan blev det full fart mot Trattoria del tritone för den traditionella avskedssupén före hemresan nästa dag.

 

Madrid och Kastilien 30 september – 8 oktober 2006

 

Mindre än ett år senare blev det dags för nästa långresa, denna gång till Madrid – ”staden som aldrig sover”. Och nog för att det är hålligång nätterna igenom, som vi väl kunde märka i vårt centralt belägna hotell, nära den spanska huvudstadens hjärta Puerta del Sol. Vi var hela 44 personer på denna konstresa, och jag började som vanligt med en stadspromenad för att göra resenärerna hemmastadda. Triggad av den fiffiga idén som han snappat upp i Vatikanmuseerna året innan, hade Lars Drougge fixat en mick till mig, och jag gick före med alla Saabarna som en ringlande orm efter mig med hörlurar i öronen. Då och då gjorde jag förstås en paus och samlade ihop trupperna framför någon intressant byggnad. Den värsta prövningen kom när jag skulle leda hela sällskapet från Plaza de España med Don Quijotemonumentet till det arkeologiska museet med en kopia av Altamiragrottan i en helt annan stadsdel. Vi tog  tunnelbanan från Plaza de España, men det blev två byten på vägen. Jag stod vid spärrarna båda gångerna och räknade som en god herde in alla fåren och lyckades med konststycket att i denna rusningstrafik lotsa genom alla 43 deltagarna utan att tappa bort en enda på vägen. Jag får väl tillstå att jag kände mig rätt nöjd med denna lilla bravad.

Givetvis besöktes de tre stora konstmuseerna i Madrid: Prado med de spanska mästarna med Velazquez och Goya som spaderessen, vidare det på andra sidan en stor cirkulationsplats liggande Museo Thyssen-Bornemisza med en mycket exklusiv samling av europeiskt måleri från 1300-talet fram till den moderna konsten samt Centro de Arte de Reina Sofia med den spanska konsten från 1800-talet fram till idag och med Picassos världsberömda målning Guernica som klöveresset i samlingen. Men vi hann också med det mindre kända och betydligt mer intima akademimuseet nära Puerta del Sol med bl.a. en utsökt samling av Goya, som själv var medlem av den spanska konstakademien. Det blev också två rejäla utflykter, först en dagsutflykt till den gamla kastilianska kungastaden Toledo med den stora katedralen och El Grecos museum samt en 2-dagars rundresa i Kastilien med övernattning och rundvandring i den gamla lärdomsstaden Salamanca med ett av Europas äldsta universitet, grundat 1215. På vägen till Salamanca besökte vi det enorma kungliga palats- och klosterkomplexet El Escorial från 1500-talet, och Valle de los Caídos, Francos inte mindre enorma monument över sig själv och de stupade under Spanska inbördeskriget med diktatorn jordad vid själva altaret, samt Segovia med den berömda romerska akvedukten som fortfarande är i bruk efter 2000 år.

I Pradomuseet var det visserligen tillåtet att guida men bara 20 personer åt gången, så jag fick dela upp deltagarna i två grupper med max. 1 timme och 15 minuter till vardera gruppen – en omöjlighet i detta jättemuseum! Men väl hemmastadd i Prado, som jag var, gjorde jag vad jag kunde för att tänja ut dessa 75 minuter så mycket som möjligt och jagades till slut – till deltagarnas nöje – av museivakterna. Och efter hemkomsten till Lund damp ett vykort med den spanska tjuren ner i min brevbox med följande limerick från SAABs konstförening:

 

En kulturkunnig herre från Lund

gav oss konstvänner ej en lugn stund;

han själv fick sig sno,

när spanska guider sågs glo,

men Jan Torsten vek ej en sekund!

 

Denna lilla limerick anspelade icke på besöket i Prado utan på det uppehåll vi gjorde i den gamla staden Ávila efter besöket i Salamanca, där jag blev ”överfallen” av en kvinnlig spansk guide som surt meddelade att det var förbjudet att guida i Spanien utan tillstånd. Jag blev i min tur så arg tillbaka, att jag dristade mig att på min något brutna  spanska fråga henne, om det fortfarande var Franco som styrde i Spanien!

 

Bayern 24 oktober – 2 november 2008

 

Ännu en härlig långresa med buss, hösten 2008, via Meissen ända ner till Bayerns huvudstad München. Jag hade  åkt i förväg med tåg ner till Venedig för att beskåda arkitekturbiennalen (som vartannat år alternerar med konstbiennalen) och sedan fortsatt upp till München, där jag på hotellet tog emot de 33 resenärerna en söndagskväll i slutet av oktober. Det visade sig emellertid att man hade tappat bort arkitekten Jan Wahlstein i Meissen, så efter överläggning beslöt vi att jag, som var utvilad och hade ätit, skulle gå ner till järnvägsstationen för att möta den förlorade sonen, som vi trodde skulle komma med ett tåg från Dresden vid niotiden på kvällen. Sagt och gjort, jag travade ner till Hauptbahnhof, men eftersom jag inte visste hur Wahlstein såg ut, så hade jag i all hast textat ordet SAAB på ett högst hemmalagat plakat. Och där stod jag på plattformen, när tåget från Dresden kom och en mängd människor strömmade förbi. Några tittade undrande på mitt lilla plakat, men de flesta passerade förbi utan att ta notis om mig. Jag kände mig som antihjälten i en Tatifilm. Ingen Wahlstein i sikte, så det var inget annat att göra än att traska tillbaka till hotellet, där den förlorade arkitekten långt om länge dök upp och återförenade sig med gruppen (han kom med ett ännu senare tåg från Dresden).

I München hade den ryske målaren Kandinsky bott under många år i sin ungdom och tillsammans med Franz Marc bildat expressionistgruppen Der blaue Reiter (Den blå ryttaren). Tursamt nog hade Lenbachhaus just invigt en mycket stor Kandinskyutställning med all hans grafik i museibyggnaden och hans måleri i en intilliggande underjordisk filial. Det var som att komma till en bjudning att kunna börja med dessa två härliga Kandinskyutställningar! Utöver de följande stadspromenaderna och studiebesöken i de tre pinakoteken (Alte, Neue och Moderne), så gjorde vi en oförglömlig heldagsutflykt till kung Ludwig II:s ärkeromantiska 1800-talsslott Neuschwanstein, nära gränsen till Österrike. Ludwig II var en stor beundrare av Richard Wagner, och väggarna i denna de romantiska riddarborgarnas riddarborg är dekorerade med målningar med motiv från Wagners operor. Den Wagnertokige kungen ruinerade den bayerska statskassan med sitt storståtliga bygge och blev därför avsatt av regeringen i München. Han omkom sedan, 1886, på väg tillbaka till huvudstaden, men det är en annan historia, som Kipling en gång skrev.

En kväll deltog vi i en Bayerischer Abend i Hofbräuhaus, ölhallarnas ölhall i München. Vi satt vid ett långbord i den stora sal där den misslyckade österrikiske målaren Adolf Hitler hade bildat nazistpartiet i februari 1920. När jag berättade om detta historiska kuriosum för deltagarna kring mig, stirrade de häpet på mig som om de inte trodde att det var sant. Men icke desto mindre var det så, och tretton år senare erövrade Hitler och hans gangstergäng makten i Berlin. Det ”tusenåriga” Tredje riket uppstod – och gick i graven tolv år senare …

Vi tog en sväng förbi Theresienwiese med den jättelika Bavariastatyn, där ölhävningarnas ölhävning äger rum i oktober varje år, och förbi Olympiastadion från 1972, innan vi fortsatte med vår buss de 16 milen norrut till Bayerns näst största stad, Nürnberg. Staden är mest känd för Albrecht Dürer, för Wagners opera Mästersångarna i Nürnberg och för att Hitler och nazisterna gjorde Nürnberg till sin partihuvudstad samt för Nürnbergrättegången efter krigsslutet 1945. Den gamla medeltidsstaden med alla sina korsvirkeshus bombades sönder och samman av de allierade under 2:a världskriget, och spåren av förödelsen kan man ana överallt i stadsbilden med dess disharmoniska återuppbyggnad. Men Albrecht-Dürer-Haus har överlevt och restaurerats som ett minnesmärke över den store tyske renässanskonstnären. Museet invigdes 1828, det första enmansmuseet i Europa såvitt jag vet. Vi besökte också Neues Museum, ett museum för både bildkonst och möbler och design, liksom Pinakothek der Moderne i München – båda mycket sevärda nya museer. På eftermiddagen blev det utfärd till det forna Reichsparteigelände, där Hitlers storhetsvansinne är manifesterat i den av Albert Speer ritade enorma kongresshallen, i dag ombyggd till ett utomordentligt lärorikt dokumentationscentrum över nazismens historia och brott mot mänskligheten. Alldeles i närheten finns Zeppelinenfeld där de nazistiska partidagarna hölls varje år under 1930-talet. Det var vid Zeppelinenfeld som Hitler hade tänkt sig sitt kommande gigantiska Olympiastadion, där alla framtida olympiska sommarspel fr.o.m. 1944 skulle firas. Så gick det ju också som det gick …

Den lilla pittoreska korsvirkesstaden Celle, som till skillnad från Nürnberg skonades från förstörelse under 2:a världskriget, fick en avslutande påhälsning av oss, innan färden söndagen den 2/11 åter gick hem till Lund och Linköping. Avskedssupén avnjöts i Ratskeller i Celle, där jag meddelade resultaten av en ny 25-frågequiz med bayerskt stuk, som jag hade rivit av i bussen på Autobahn. Det blev delat första pris med 22 rätt mellan paren Törnkvist och Gustavsson. Detta blev också min sista kulturresa med Lars Drougge, som följande år avgick som ordförande för SAABs konstförening och överlämnade stafetten till Håkan Gustafsson.

 

”Konstens guldkust” 4 – 11 april 2010

 

Franska Rivieran med alla sina förnämliga konstmuseer är en gammal käpphäst hos mig, och jag hade för längesen tagit mig friheten att döpa om Rivieran till ”Konstens guldkust”. Detta började med att den legendariske förste SKR-chefen Uno Kampmark i slutet av 70-talet bad mig komma med förslag till en konstresa. Jag klippte till direkt med Provence och Franska Rivieran, som jag älskade och kände väl till från  tidigare resor till Medelhavet. Jag skrev en artikel härom i Konstperspektiv 1979, och sedan blev det tre år i rad en SKR-resa med deltagare från hela Sverige till ”Konstens guldkust”. Då och då har det blivit ett dacapo på denna min ”paketresa”, så när den nye ordföranden Håkan bad mig komma med ett förslag till en utlandsresa 2010 med Saabarna blev valet lätt. I april 2010 tillbringade vi, inalles 40 personer, en härlig vecka i Nice och gjorde utflykter med buss till de välkända konstmuseerna på Rivieran: Renoirmuseet i Cagnes-sur-Mer, Picassomuseerna i Antibes och Vallauris, Légermuseet i Biot och Cocteaumuseet i Menton, vidare också till Fondation Maeght i Saint-Paul-de-Vence (ett av världens vackraste moderna konstmuseer), Rosenkranskapellet i Vence med Matisse världsberömda keramiska utsmyckningar samt Oceanografiska museet i Monaco, där vi bland alla båtmodeller och uppstoppade havsdjur även fick se en utställning av den samtida konstens ”rockstjärna”, den fabulöst fräcke och framgångsrike (med tonvikt på rike) engelsmannen Damien Hirst. En frontalkrock – men vad kan museerna inte hitta på nu för tiden för att dra publik!

I själva Nice besökte vi det gamla konstmuseet Jules Chéret, som de flesta turister missar, och det moderna museet från 1990 med École de Nice (Yves Klein, Arman, Martial Raysse) samt de två mest besökta konstmuseerna: Matissemuseet i en romersk ruinpark och Chagallmuseet med hans ”bibliska budskap”, båda på Cimiezkullen, som så vackert höjer sig ovanför centrala Nice med Gamla stan och paradgatan Promenade des anglais, vilken löper i en lång elegant båge längs med ”Änglabukten” och Medelhavet.

En eftermiddag hälsade vi på hos konstnären Lennart Aschenbrenner och hans fru journalisten Birgitta Edlund, som efter många om och men lyckats förvärva ett eget hus i Nice. De hade tröttnat på sin lilla by i Provence och i stället flyttat till Rivierans huvudstad. Jag kände Lennart sedan gammalt och lyckades övertala honom att ställa upp för en visning av det lilla huset, där vi fick dela upp oss i två grupper. Lennart visade sin ateljé och berättade om sitt konstnärskap, och Birgitta visade bostadsdelen och berättade om sitt skrivande. Deras berättelser om den franska byråkratins irrgångar, när de köpte och sedan renoverade huset, var dråpliga att höra. SAABs konstförening passade även på att inhandla en tavla av Lennart till jullotteriet, och några andra i gänget hakade på och berikade sin privata konstsamling, så den gode Lennart såg nöjd ut.

Den traditionella avskedssupén intogs i restaurang Le Nautique vid den gamla hamnen i Nice.

 

Wien 23-27 mars 2011

 

Håkan fick tydligen blodad tand av konstresan till Rivieran, så det stod knappt ett år på, innan det var dags för nästa utlandsresa. Det blev en 5-dagars resa med 40 deltagare till Wien – ”Centraleuropas Paris” som Österrikes huvudstad ibland har kallats med sin imponerande Ringstrasse, sina många museer, sina slott och parker, sina välbevarade wienercaféer och, inte minst, sitt rika musikliv, som väl mer än något annat har gjort Wien så berömt. Men fyra dagar i Wien är inte mycket, så det gällde att ligga i, och det gjorde vi men fick ändå tid till en hel fridag för enskilda övningar. Vi började med en stadspromenad i stadskärnan med Stephansdomen och Hofburg och embarkerade sedan en buss för en sightseeingtur med lokalguiden Frau Kleisinger. Rundturen kring ”Ringen” med alla sina offentliga byggnader från 1800-talet följdes av Schwedenplatz, Donaukanalen och Praterhjulet, känt från filmen Den tredje mannen från 1949 (med ett eget museum i Wien!), innan vi fortsatte bort till Donau – som till skillnad från i Budapest inte flyter mitt genom storstaden – och Donauinsel med FN-byggnaderna. Vi gjorde stopp vid Wiens två mest aparta byggnader, Hundertwasserhaus och Wittgensteinhaus, två lika berömda som stilmässigt totalt motsatta byggnader i 1900-talets arkitekturhistoria.

Kunsthistorisches Museum är Wiens Louvren och har bland mycket annat den största samlingen i världen av Pieter Bruegel den äldre. Mittemot finns det relativt nya MuseumsQuartier med bl.a. Leopoldmuseum med tavlor, möbler och konsthantverk från Wiens konstnärliga storhetstid åren kring 1900 med den dominerande Jugendstilen. Albertinamuseet har en av världens största samlingar av ”konst på papper”, och där hade vi turen att få se utställningar av Roy Liechtenstein och av Der blaue Reitergruppen med Kandinsky och Marc som toppnamnen. Efter en stärkande lunchpaus på Café Sacher var det dags för den österrikiska Sezessionens bländande vita byggnad med Gustav Klimts Beethovenfries. Jag hade också nöjet att visa Henry Moores bronsskulptur Hill Arches i en damm utanför barockkyrkan Karlskirche och kunde då berätta, att fullskalemodellen i gips finns utställd i Skissernas museum i Lund.

De båda Belvedereslotten från 1700-talets början är, liksom det kejserliga sommarslottet Schönbrunn från samma århundrade, ett måste i Wien. I övre Belvedere hänger några av Gustav Klimts mästerverk, bl.a. Kyssen, dock inte längre hans världsberömda porträtt av Adele Bloch-Bauer från 1907, en fullkomlig orgie i guld, som har kallats för ”Österrikes Mona Lisa”. Tavlan stals från den judiske ägaren av nazisterna efter tyskarnas Anschluss 1938, men efter en internationellt uppmärksammad process mot den österrikiska staten fick den rättmätige ägarens brorsdotter i Los Angeles tillbaka målningen och sålde den sedan år 2006 för det högsta pris som hittills har betalats för en målning (tavlan hänger nu i miljardären Robert Lauders privata museum Neue Galerie i New York). I nedre Belvedere fick vi se en omfattande utställning av Egon Schiele, som dog vid bara 28 års ålder men som lämnade ett stort livsverk efter sig.

En kväll solade vi oss i glansen av Czardasfurstinnan, och var annars skulle man se denna berömda operett om inte i Musikens huvudstad! Avskedssupén intogs i Augustinerkeller till ackompanjemang av dragspelsmusik. Det kan man kalla en antiklimax i Mozarts och Beethovens stad!

 

Florens och Toscana 9-15 april 2013

 

Rom och Venedig hade vi tidigare ”gjort”, så nu var det äntligen dags för Italiens tredje stora konststad, dvs. Florens – eller Firenze som är det italienska namnet på ungrenässansens huvudstad. En stad jag älskar, där de flesta konsthistoriska sevärdheterna ligger på gångavstånd i stadskärnan. 34 glada Saabare deltog i denna 7-dagars resa i april 2013 till Dantes, Leonardo da Vincis, Michelangelo Buonarrotis och Medicifamiljens hemstad. Vi bodde i ett hotell ett par stenkast från katedralen Santa Maria del Fiore, vars enorma kupol är Florens vårdtecken. När jag besökte Florens första gången anno 1963 var där lugnt och fridfullt och ingen trängsel vare sig i kyrkorna eller museerna. I dag är Florens invaderat av turister från hela världen, och trängseln är som störst på Via dei Calzaiuoli mellan katedralen och Piazza della Signoria med Palazzo Vecchio. Alla skall besöka det berömda konstmuseet Uffizierna och Galleria dell’Accademia med Michelangelos marmorskulpturer, medan det utanför andra museer som t.ex. Museo Archologico med etruskisk konst inte är någon kö alls, så där kom vi in på direkten. Den numera obligatoriska säkerhetskontrollen i de stora museerna bidrar givetvis till att insläppet tar ännu längre tid än det annars skulle göra.

När vi en förmiddag kom till Uffizierna var där redan kö ända ner till Arno, och trots att vi var förhandsbokade skulle det bli en timmes köande innan vi kunde komma in. Den tjusiga lokalguiden Patrizia Mazzini (obligatoriskt numera med lokalguide för grupper i Italien) föreslog då att vi skulle använda spilltiden med att promenera bort till den närbelägna franciskanerkyrkan Santa Croce med Pazzikapellet, vilket var en utmärkt idé. Men när vi kom tillbaka till Uffizierna var där fortfarande en lång kö även för förbokade grupper, så jag beslöt i samråd med signora Mazzini, att vi skulle göra en rockad och promenera via Ponte Vecchio bort till Palazzo Pitti på andra sidan Arno (där vi kom in efter bara några minuter) och spara Uffizierna till eftermiddagen. Och si! när vi kom tillbaka till Uffizierna fram emot halv fyra hade köerna nästan dunstat bort, och det tog inte mer än cirka tio minuter innan paradisets portar öppnades för den konsttörstande gruppen från la Svezia.

Utöver att bocka av de flesta sevärdheterna i centrala Florens, så gjorde vi två heldagsutflykter, den första till Florens gamla arvfiende Siena, bland mycket annat berömd för Il Palio, den historiska galopptävlingen runt ett av världens vackraste torg, och till den lilla renässans- och oststaden Pienza. Däremellan såg vi fram emot Il pranzo (lunchen) i en kantin i vinstaden Montepulciano, men där kom den första prövningen. Busschauffören vägrade att köra upp för en lång backe till den lilla staden, och när vi med andan i halsen hade knegat oss upp för den hemska backen, så fanns där ingen att öppna kantinen för oss. Det blev ett animerat telefonerande och sms:ande på min mobil med Anki i Stockholm och den ansvariga resebyrån i Rom. Så småningom uppenbarade sig dock en kvinna, som ensam skulle betjäna hela sällskapet! Det tog förstås sin rundliga tid med toalettbesök och servering innan vi kommit till ro vid ett långbord i den lilla källarlokalen, men allt eftersom vinet sjönk i karafferna steg stämningen kring bordet. När vi så småningom hade promenerat ner för den långa backen tillbaka till den väntande chauffören, hade det passerat gott och väl ett par timmar i stället för den programmerade tiden 45 minuter (!). När jag frågade chauffören hur i h-e någon kunde tro att en grupp på 35 personer skulle hinna med allt detta på tre kvart, ryckte han på axlarna och svarade att de där människorna i Rom har aldrig varit här och de begriper ingenting …

Den andra prövningen kom under vår söndagsutflykt till Pisa sedan vi på förmiddagen hade gjort två mycket angenäma besök i San Gimignano, ”Toscanas Manhattan” med alla sina torn, och den gamla etruskerstaden Volterra. Jag mindes hur jag många år tidigare hade promenerat runt i lugn och ro med min familj på Piazza dei Miracoli i Pisa och beundrat den mirakulösa ensemblen med katedralen, baptisteriet, det lutande klocktornet och den närbelägna kyrkogården, Il camposanto. Nu var här knôkfullt med turister, och busschauffören var tvungen att parkera en bra bit från den numera världskulturarvklassade byggnadsensemblen. I stället fick vi åka med ett lilleputtåg till Piazza dei Miracoli, och eftersom den tillmätta tiden var knapp blev vi givetvis försenade. När vi kom tillbaka till vårt lilla tåg, var föraren arg, men sedan jag hade stuckit en prasslande eurosedel i hans hand lugnade han ner sig …  I restaurang Alfredo sull’Arno  begick vi sedan på kvällen en superb avskedssupé, och jag blev så triggad att jag till Saabarnas och min egen stora förvåning ”sjöng” en lundensisk spexvisa om Bibelns David (ett känt motiv för Florens skulptörer med Donatello och Michelangelo i spetsen). Måndagsförmiddagen före avresan bjöd på en glad överraskning för dem som hade anmält sig till ett icke programlagt besök hos den italiensk-svenska konstnärinnan Cristina Cini de Pianzano, Cri-Cri kallad, som bor i eget hus mitt i Florens (och är släkt med min väninna Gerd). Där bjöd hon oss på vitt vin och tilltugg på sin takterrass med utsikt över hela innerstaden med alla sina kupoler och torn. Cri-Cri strålade i kapp med solen och underhöll sig på god svenska med det 15-tal Saabare som hade mött upp, allt medan den ena buteljen efter den andra korkades upp och vinet försvann ner i törstiga strupar. Ja, se det var en improviserad avslutning  som hette duga, och alla var storbelåtna när vi återvände till hotellet för bussfärden ut till flygplatsen.

Florens är otvivelaktigt en av världens vackraste städer, men när det gäller modern och samtida konst har staden inte mycket att erbjuda. Dock har den modernistiske skulptören Marino Marini ett eget museum i en före detta kyrka mitt i Florens. Som ett litet kuriosum kan jag avslöja att jag för första gången på alla mina utlandsresor glömde mitt pass hemma i Lund. På något mystiskt vis lyckades jag ändå ta mig igenom kontrollerna både på Kastrup och Aeroporto di Firenze (det skulle jag knappast lyckas med i dag med alla flyktingströmmar!). Som ett annat kuriosum vill jag nämna att SAABs konstförening har flera spänstfenomen, som frivilligt klättrade upp för alla de 414 trappstegen i Giottos stiliga kampanil eller alla de 463 trappstegen i Brunelleschis magnifika kupol. Jag vill minnas att det var gymnastikläraren Eva Lindgren som slog mig med häpnad genom att klippa trapporna både i kampanilen och i kupolen! Så här i efterhand vill jag därför överräcka en virtuell blomma till denna spänstiga dam för hennes imponerande prestation – en blomma från Santa Maria del Fiore.

 

Amsterdam 9-12 april 2015

 

Konstresan till Amsterdam i början av april var kort men intensiv, bara fyra dagar. Eftersom jag hade flugit ner i förväg, tog jag en spårvagn ut till förorten Amstelveen söder om Amsterdam, där jag mötte de 33 resenärerna från Linköping som kom direkt från Schiphol till Cobramuseet. Vi började alltså med museet över denna nordeuropeiska expressionistgrupp, vars namn COBRA är sammansatt av begynnelsebokstäverna CO(penhague), BR(uxelles) och A(msterdam), innan vi fortsatte in till hotellet nära Museumplein. Den första kvällen bjöd på en behaglig båttur på Amsterdams kanaler med skepparen som guide. Medan vi åt och drack och trivdes, berättade han om husen som vi passerade i sakta mak. När jag sa till honom att ”Amsterdam is the real Venice of the North”, så replikerade han snabbt: ”No, Sir, it is Venice which is Amsterdam of the South”.

Vid Museumplein har man, behändigt nog för alla turister, samlat de tre stora konstmuseerna i Amsterdam. Rijksmuseum, motsvarigheten till vårt Nationalmuseum, hade återinvigs bara två år tidigare efter en tioårig renovering och ombyggnad. Den nederländska konsten är givetvis mycket rikt representerad i Rijksmuseum med tonvikt på guldåldern under 1600-talet med storheter som Frans Hals, Rembrandt, Vermeer och många andra berömdheter. Rembrandts stora målning Nattvakten har samma ikoniska status för Rijksmuseum som Mona Lisa för Louvren och Las Meninas för Pradomuseet.  Det kommunala Stedelijk museum är Amsterdams moderna museum, som under den legendariske museichefen Sandburgs tid samarbetade mycket med Pontus Hultén och Moderna museet i Stockholm. Det hade också återinvigts ett par år tidigare efter att ha fått en stor tillbyggnad på baksidan, som gör att museet nu vänder sig inåt mot Museumplein. Tillbyggnaden har fått spenamnet ”badkaret”, och banne mig om den inte liknade ett supergigantiskt badkar! Där pågick under vårt besök en stor Matisseutställning, men lyckligtvis hade man interfolierat denna med ett antal verk ur Stedelijks egen samling. Vi ägnade också tillbörlig uppmärksamhet åt den innehållsrika möbel- och designavdelningen, och i övervåningen fanns en stor del av museets rika samling av konst från 1900- och 2000-talet utställd.

Det statliga Rijksmuseum Vincent van Gogh från 1973 hade också fått en tillbyggnad på baksidan, men en separat sådan. Där höll man på med byggnadsarbeten som innebar att även van Goghmuseet i stället för mot gatan skall vända sig mot Museumplein, där mängder av människor rör sig på den stora gräsplanen. Van Goghmuseet i Amsterdam har den största samlingen i världen av banbrytaren för den moderna expressionismen. Som god tvåa kommer Kröller-Müllermuseet i en nationalpark nära Arnhem, vilket invigdes 1937 och är det första moderna museet i Europa (MoMA i New York, grundat 1929, var det första moderna museet i världen). Men Kröller-Müllermuseet hann vi tyvärr inte med på våra fyra dagar.

Efter avskedssupén på lördagskvällen med Rijstaffel i en indonesisk restaurang vid Rembrandtplein – där man hade satt upp en grupp bronsskulpturer i full skala efter figurerna i Nattvakten – for vi på söndagen med buss till blomsterparadiset Keukenhof, berömt för sina tulpanodlingar, och sedan till den gamla staden Haarlem nära havet. Stadens store son Frans Hals har fått ge namn åt det kommunala konstmuseet i ett före detta ålderdomshem från 1600-talet. Förutom en kollektion av Frans Hals stora grupporträtt finns där en rik samling av nederländsk konst från renässansen och barocken, bl.a. målningar av Maerten van Heemskerck, välkänd även i Linköping för den gamla altartavlan från 1500-talet i domkyrkan, som tyvärr förpassades åt sidan när man på 1930-talet ersatte den med Henrik Sörensens trista altartavla.

 

Tack

Jag vill avsluta denna rapsodi över mitt mångåriga samarbete med SAABs konstförening med att tacka föreningen med Lars Drougge respektive Håkan Gustafsson i spetsen för att jag har fått förtroendet att vara er ciceron på alla dessa utlandsresor under ett kvartssekel. Det har funnits en stamtrupp som gång på gång har deltagit i dessa stimulerande och lärorika konst- och kulturresor, och jag har därigenom fått många vänner i Linköping. Genom mina återkommande gästspel i östgötametropolen har jag också lärt känna själva staden med sin gotiska domkyrka, sitt framgångsrika universitet och sin stora flygplansindustri, som ju är grunden till att Sveriges främsta arbetsplatskonstförening finns i just Linköping. Det är visserligen 40 mil från Lund till Linköping, men för mig känns östgötametropolen numera lika nära som Malmö och Köpenhamn.

 

Lund 30 september 2016.

Jan Torsten Ahlstrand

Hedersknüffel