Följande reseberättelser beskriver de resor, som med undantag av en, arrangerades av Lars Drougge under dennes ordförandetid 1988 – 2010. Resorna beskrivs mera kåserande än konstanalytiskt, vilket senare med fördel kan läsas i Jan Torsten Ahlstrands berättelser från de resor han var engagerad i. Planering och förberedelser gjordes i styrelsen, oftast i samråd med Jan Torsten, bokningar av transporter, hotell, förtäring, div. evenemang, mm, sköttes av Lars Drougge och i hans berättelser finner man öppenhjärtiga skildringar, framför allt av incidenter, pikanta situationer och snudd på katastrofer, många gånger inte helt utan nämnde Lars förbiseenden eller vad man nu ska kalla det.

Ibland var dock ett oblitt öde den utlösande faktorn.

 

Det hela tog sin början för Lars del då det den 6 sept 1986 inträffade det som betraktas som århundradets konsthändelse i Västtyskland, nämligen öppnandet av Museum Ludwig i Köln. Det gav anledning att 1988 göra en resa dit och till andra konstbegivenheter i Kölns omgivningar. Genom såväl privat- som resebyråkontakter förlades resesällskapet i den lilla kurorten Bad Neuenahr i Ahrdalens västra del. Ahrdalen är en Rhen- eller Moseldal i miniatyr med branta dalsidor övervuxna av vinkooperativens vinodlingar. Här framställs goda viner och det är ett av få ställen där man framställer rött vin i Tyskland. Sällskapet företog också en vinprovning i den lilla byn Mayschoss. Men åter till konsten. Museum Ludwig i all sin väldighet låter sig inte kortfattat beskrivas utan måste upplevas. Detta skedde alldeles oförutsett genom att Folke Lalander, som med sin hustru Agneta deltog i resan som betalande resenärer, helt spontant bad sällskapet vänta utanför museet medan han rekognoserade för en av honom guidad tur! Kunstsammlung Nordrhein-Westfalen i Düsseldorf och Insel Hombroich besöktes också. Om Insel Hombroich kan sägas att det är ett alldeles unikt, privat friluftsmuseum uppbyggt i ett kärrområde nordväst om Köln. I detta friluftsmuseum finns större och mindre konsthallar där bild- och formkonst exponeras för besökarna. Flera konstnärer hade då sina ateljéer inom museiområdet, exempelvis Anatole, känd bl.a. från Sune Nordgrens TV-program”Rikets kultur”.

 

Intresset för längre resor höll i sig och den kommande resan planerades redan på hemvägen från Tyskland då Folke kom med den lysande idén att vi skulle åka till New York, där ju världens moderna konst verkligen hopar sig. Sagt och gjort, färden ställdes nästa år till New York med Folke som konstnärlig ledare och med benäget bistånd av hustrun Agneta. Det blev även denna gång en succéresa med mycket berikande konstbildning. Det är egentligen inte tillåtet att ha egen ledare med på muséerna, men problemet löstes genom små genomgångar på hotellet, i muséernas vestibuler och genom försiktiga konstsamtal i smärre grupper framför viktiga verk. Värt att nämna är att under tiden som resan varade, 13-20 oktober, låg temperaturen hela tiden mellan 25 och 30 grader C. en välkommen kontrast till den begynnande höstkylan i Sverige.

 

Entusiasmen steg ytterligare ett snäpp efter denna resa och 1991 bestämdes att konstföreningens resa skulle gå till Berlin som just förlorat sin mur och befriats från kommunismens förödande inverkan. I och med denna resa inleddes ett samarbete med Jan Torsten Ahlstrand som då var chef för Skissernas museum i Lund. Ett givande samarbete som skulle komma att fortsätta under många år framöver.

 

I Berlin finns stora konst- och kulturskatter, men det som gav ett av de starkaste och mest bestående intrycken var nog den utställning av Anselm Kiefer i Neue Konsthalle, som ”råkade” pågå just under besöket. Det var en mäktig upplevelse, att få beskåda hans monumentala blyskulpturer och hans oerhörda starka målningar. Det bör nämnas att man hade varit tvungna att förstärka golvet i hallen för att det skulle klara tyngden av hans blyskulpturer.

Även denna händelse rubricerades av flera stora tidningar som århundradet konsthändelse i Tyskland. Mycket lyckat blev det hela under mycket kunnig ledning av Jan Torsten Ahlstrand.

 

Som vanligt diskuterades nya resmål under hemvägen. Många förslag väcktes: Budapest, Wien, Turkiet, London t ex. Genom rena tillfälligheter dök ett förslag upp efter att föreningens studieorganisatör Margaretha Gustavsson varit på sin SKR-träff i Södertälje och sammanträffat med en svensk skulptör, Elisabeth  Ekstrand, som under cirka 15 år vistats från och till i den lilla staden Pietrasanta i södra Toscana i Italien. Efter att ha tagit del av Elisabeths berättelse från Pietrasanta och vad som försiggick där, vilka stora konstnärer (bl.a. Michelangelo) som hade verkat och verkade där just då, så bestämdes raskt att resan skulle gå dit och kompletteras med besök i de gamla etruskstäderna Volterra och San Gimignano. Och naturligtvis Florens och Siena. Även denna resa, som företogs i en bekväm tvåvåningsbuss, blev en oförglömlig upplevelse konstmässigt, historiskt och inte minst kulinariskt. Chefen för reseföretaget Svenska Kulturresor som vi anlitade, Ingemar Ringqvist, hade nämligen haft den goda smaken att se till att den måltid som ingick i halvpensionen kom att vara en provinsiell matupplevelse där den inträffade. Bussen var dessutom försedd med ett välsorterat pentry vad avser både dryck och tilltugg, vilket raskt dukades upp utanför bussen vid raster.

Tankar på nästa års resmål föddes naturligtvis redan under hemresan, vilken för övrigt skedde med flyg från Milano. Resmål finns ju hur många som helst men det svåra och viktiga är alltid reseplaneringen och förberedelserna i form av föreläsningar och studier inför de resmål som ska besökas. Mycken möda har nedlagts och många sega förhandlingar har förts inför alla resorna som berättats om här. Målet är att hålla samma goda kvalitet i framtiden.

 

Generellt ska nämnas att för att bereda så många av föreningens medlemmar i olika anställningssituationer möjlighet att följa med på framtida resor förlades dessa företrädesvis under skollovsperioder: november, februari och sommar. Nämnas bör även att många av resorna genomfördes utan stöd av någon resebyrå och utan ekonomiska garantier hos Kommerskollegium. Spännande!

 

En mera ingående beskrivning av resorna skulle troligen resultera i en ganska tröttsam läsning och det är inte avsikten och därför återfinns berättelserna om resornas egentliga syfte, nämligen specifika kultur- och konstprogram i Jan Torsten Ahlstrands reseberättelser och i stället har jag, Lars Drougge, som reseledare lagt tonvikten på unika händelser och intressanta, ibland uppiggande och pikanta situationer som t.ex. då nämnde reseledare, tillika konstföreningens ordförande, blev akterseglad vid en Helsingforskryssning med Viking Line 1999 och under ledning av Folke Lalander. Folke var f.ö. under många år vår samarbetspartner men denna resa var tyvärr den sista tillsammans med honom då han inte långt därefter avled.

 

För att anknyta till ”framtida resor” som nämndes ovan så inleddes 1993 med funderingar på Irland som resmål. Planeringen började med en kontakt med Irländska turistbyrån i Stockholm, som välvilligt försåg oss med rikligt med material och rekommendationen att samarbeta med resebyrån Abbey Tours i Dublin. Nu inleddes ett intensivt planeringsarbete. Som grundläggande kravspecifikation angav vi 10 dagars rundtur med buss, svensktalande irländare som reseledare och guide samt möjlighet till kontakt med namnkunniga irländska konstnärer. Detta tilldrog sig på den tiden då kommunikation på avstånd, dvs. Linköping – Dublin inte direkt skedde via röksignaler men via telefon och fax. Många meter fax blev det och tid tog det men allt gick enligt vår kravspec! Detta tack vare ett otroligt proffsigt arbete hos Abbey Tours. Det mest anmärkningsvärda var att vi som reseledare fick en man vid namn Gus (Gustav) Alsved. Han var finländare med bakgrund även i finska resebyråbranschen, sedan 15 år gift med en irländska, bosatt i Shannon och verksam som reseledare och guide för bl.a. Abbey Tours, och pratade perfekt svenska. Gefundenes Fressen!

 

Vi möttes på Dublins flygplats av två förtjusande damer från Abbey Tours, som överlämnade oss i Gus händer. En oförglömlig resa som, via flera intressanta sevärdheter och platser, så småningom förde oss till det konstnärstäta Connemara såväl som ”det sista paradiset på jorden”, dvs. Aranöarna och många andra historiska platser. Nämnas bör att ressällskapet gjorde stor succé på våra pubbesök eftersom alla hade studerat in de vanligaste pubsångerna hemma.

Många konstnärer besöktes och en av dessa, Margaret Irwin West, kom att bli en bestående kontakt, vilket ledde till två utställningar m henne, den ena i Linköping och den andra i gårdskyrkan hos vår samarbetspartner Bettina Kjellin på Brunneby herrgård.

Som en överraskning innan hemresan från Dublin hade vår förträfflige guide Gus kollat om det var möjligt att vi skulle kunna få se Les Miserables på Point Theatre. Det var grönt och ingen backade och det blev en oförglömlig avslutning på vår irlandsresa på denna berömda teater. Lokalen var en gång ett jättestort lokstall som 1988 byggdes om till teater och konsertlokal med inte mindre än 8500 sittplatser och den har under årens lopp varit arena för många stora evenemang, bl.a. Eurovision Song Contest vid tre  tillfällen. Den är idag moderniserad och utbyggd och rymmer 14000 platser. (Fast Globen leder med 16000!).

 

1994 togs en paus i långresandet men så kom 1995 som blev ännu ett konsthistoriskt märkesår. Det var nämligen året då Christo efter decennier av förhandlingar med Bundestag och till sist, trots ett nej från den något bufflige rikskanslern Helmuth Kohl, äntligen fick grönt ljus för att klä in riksdagshuset i Berlin. Året blev lite av ett märkesår även för Saabs konstförening då vi ägnade hela året åt Christo, bl.a. genom föreläsningar och resan till Berlin just under den vecka då Christo färdigställde detta enorma konstprojekt. Vi bevakade slutfasen av verket nästan dagligen men hann, utöver besök på konstmuseer, med flera stadsvandringar under ledning av Jan Torsten Ahlstrand. Jan Torsten är, förutom i konstvärlden, nämligen mycket bevandrad i europeisk arkitektur, historia, geografi och inte minst krigshistoria, som ju aktualiseras var man är reser i Europa. En av stadsvandringarna i det då fortfarande ganska ruffiga östra Berlin leddes av den där då bosatte författaren Carl-Johan Vallgren. Vandringen avslutades på det jättestora och kontroversiella konstnärskollektivet Tacheles. Vi hann även med en dagsutflykt till Dresden och besök på den under DDR-tiden ur en stor grushög helt återuppbyggda Zwingern.

Dagen innan vår hemresa fullbordade Christo sitt verk och vilka var först på plan på morgonen därpå, dvs, dagen för hemresan? Jo just det, gruppen från Saabs konstförening som i stum beundran stod samlad framför Berlins riksdagshus som då var inklätt i textil och helt enligt de skisser som Christo upprättat tiotals år tidigare. Som första besökare förärades vi varsin liten bit av det tyg som så imponerande dolde hela byggnaden.

Christoåret avslutades i Linköping genom att den driftige museichefen Gunnar Lindkvist arrangerade en utställning med Christo, med deltagande av Jeanne-Claude och Christo, som förut- om att de medverkade i en paneldebatt om kreativitet, signerade böcker på löpande band varav Saabs konstförening tillägnade sig ett tjugotal.

 

1996 lockade Köpenhamn med ett spritt nytt Konstmuseum, Arken. Vi checkade in på det pampiga Palace Hotel vid rådhusplatsen varifrån man bekvämt når de flesta begivenheterna i staden. Tivoli ligger på andra sidan Rådhusplatsen och Ströget börjar om hörnet.

Vi besökte Glyptotekets då nyinvigda del med bl. a. fransk konst. Därefter gick färden till Ishöj och Arken. Muséet var känt för sin moderna arkitektur, en jämförelse med Kiasma i Helsingfors är inte helt fel.

Hemfärden gick via Louisisana där vi stannade till och tittade på utställningen NOWHERE _ NOW HERE . Via Helsingör – Helsingborg for vi vidare till Lars Vilks beramade och skandalomsusade projekt Nimis och Arx. Lars tog emot och visade stolt sina verk och berättade om ”mininationen” Ladonia, som han utropat. Vi erbjöds medborgarskap med pass och valuta till landet ifråga.  Nöjda med våra nyvunna ”internationella” förmåner avslutade vi resan med en läcker måltid hos Rut på Skäret.

 

Även 1997 gick i viss mån till konsthistorien. Då sammanföll nämligen Venedigbiennalen och den tionde Documenta i Kassel.

Resan företogs med buss mer eller mindre direkt till Venedig där Jan Torsten väntade, väl förberedd med utvalda objekt på denna enorma tillställning. Vi anlände något försenade efter en bokstavligen blöt resa genom norra Italien. En inte mindre blöt lunch i Bolzano bidrog verksamt till förseningen. Vi tillbringade sedan några dagar i det vackra Venedig, dels på Biennalen, dels i själva staden med vandringar, färder med Venedigs ”vattenbuss”, vaporetton. I gallerierna kunde man ofta se verk av glaskonstnären Berit Johansson från Vadstena. Hon har nämligen några av sina mästare på glasbruket i Merano.

Efter Venedig gick färden norrut via vindistriktet Termeno (Tramin) i det självstyrande landskapet Alto Adige (Südtirol), varifrån druvan och vinet Gewurztraminer härstammar. Vi var i vanlig ordning lite försenade men lyckades efter en god måltid övertala den tålmodiga personalen att tända belysningen i hotellets pool där några av oss i ryggsim avnjöt en liten grappa innan sänggåendet. Morgonen därpå piggade vi upp oss med en vinprovning och studiebesök på hotellets vingård. Färden gick sedan genom mdet vackra Schweiz till den urgamla staden Stein am Rhein, känd bl.a. för sina fantastiska spetsgavelhus i korsvirke från tidigt 1600-tal.

När man far norrut från Stein am Rhein ligger det nära till hands att svänga av till den lilla staden Aach med de märkliga Achquellen. Där väller nämligen enorma mängder Donauvatten upp ur marken, vatten som läckt i de porösa Jurabergen efter staden Immendingen och som efter att ha färdats ett par mil under jord bildar en mindre flod som sedan söker sig ned till Bodensjön.

Documenta i Kassel är en fullkomligt bedövande konstupplevelse och ger en viss förståelse för 5-årsintervallerna. Vår inkvartering skedde på Schlosshotel Wilhelmshöhe halvvägs upp till den jättelika herkulesstatyn som tronar på en klippa högt över Kassel. Tråkigt nog så levde hotellet inte upp till vad flera av oss trodde det skulle vara. Personal som grälade med varandra, dålig betjäning och medelmåttig mat. Det positiva med hotellet var närheten till Schloss Wilhelmshöhe med sina imponerande konstskatter. Nu reser man ju inte på konstresor för att bo på hotell, det räcker oftast med vänligt bemötande, tak över huvudet och bra mat.

Nog om detta, vi fick uppleva Documenta och, en alternativ Documenta nere i staden där vi bl.a. kunde beskåda ett verk av linköpingskonstnären Stina Opitz.

Ett fascinerande verk på Documenta, på planen framför den stora huvudhallen, är en 2 två kvadratmeter kvadratisk platta av sandsten i vars mitt man kunde se en välputsad rund mässingsyta med fem centimeters diameter. Upphovsmannen heter Walter de Maria, död 2013, och verket är änden på en 1000 m lång stång av solid mässing som sträcker sig mot jordens inre! Läs gärna mer på nätet om denne mans otroliga verk, framför allt i USA. Efter ett par ansträngande men givande dagar i Kassel innan anträddes hemfärden.

Ett genomgående drag för Saabs Konstförenings resor var att, som det heter i byråernas resebeskrivningar i allmänhet, ”ledig dag” eller ”tid för eget förfogande”, ett ganska okänt begrepp. Dylik tid får man tillbringa på buss eller flyg. De gånger s.k. ledig dag eller halvdag angetts i programmet så förbrukades den nästan alltid på frivilliga begivenheter. Strosa omkring och slå dank eller spendera tid och pengar på div. souvenirer var inte vanligt förekommande på våra resor. Detta måste tolkas som att konstbildningen alltid stod högt i kurs hos alla deltagare.

 

1999 Barcelona (LD)

Innestaden framför andra, Barcelona, blev vårt resmål 1999. Det blev ett stort gäng, 46 personer under ledning av Jan Torsten naturligtvis. Förunderligt nog så fungerade förflyttningarna oklanderligt vare sig de företogs med tunnelbana, buss eller till fots. Man må hålla i minnet att de flesta resenärerna inte var några särdeles spänstiga ungdomar men alla var besjälade av ett stort intresse. Särskilt spektakulära var våra ”lämmeltåg” i de smala gränderna i Barri Gotic.

Barcelona är ju späckat med sevärdheter i form av museer, anläggningar som t.ex. Parque Güell, Gaudis ofullbordade katedral Sagrada Familia etc. Hans ande svävade för övrigt över det mesta i staden.

Vi bodde på ett mysigt litet hotell nära Plaza de Universidad och La Rambla.

Vi betade av museerna för Picasso, Miró, m.fl. och hann med en utflykt till Figueres till Teatre Museo de Salvador Dali vars ytterväggar är utsmyckade med en mängd brödattrapper. Innehållet i museet låter sig inte beskrivas i få ord men anmärkas bör att Dalis kropp vilar i kryptan under den gamla teaterscenen. Orsaken ska vi snart återkomma till. Resan var planerad att även gå till fiskarbyn Cadaques, Salvadors och hustrun Galas hem under många år. Busschauffören var emellertid av någon anledning inte informerad om detta och tilltaget hade dessutom varit omöjligt av tidsskäl.

Det utbröt en vild palaver mellan Jan Torsten och chauffören och reseledaren om resans fortsättning. Vi insåg emellertid att chauffören hade rätt och han föreslog som olja på vågorna att i stället köra os tillbaka till Barcelona via Pubol, där det palats ligger som den omtänksamme Salvador köpte åt sin hustru av anledningar som inte är riktigt klarlagda. En oförutsedd fullträff!

Palatsmuseet var stängt för dagen men efter ihärdig dunkande på entrédörren öppnades denna av en vänlig dam som hälsade oss hjärtligt välkomna och visade oss denna bisarra boning tillägnad Gala. Salvadors ande svävade över platsen, inte minst genom en tron i entréhallen avsedd för hans sporadiska besök men också genom hans märkliga surrealistiska skulpturer i trädgården. Så till det märkligaste: i en mycket vacker krypta i källarplanet finns två sarkofager; i den ena vilar Gala och den andra är tom eftersom maken Salvador, som tidigare sagts, vilar i kryptan i Teatre Museo i Figueres!

Vi hann även med en dagstripp till skatteparadiset Andorra, som är nog så intressant, inte minst för taxfreehandel med goda drycker, elektronik och kameror.

Resan närmar sig sitt slut och där finns en fri eftermiddag som givetvis frivilligt kommer att spenderas på något sevärt, i det här fallet Antoni Tapies verk.

 

 

Storbritannien hade hittills varit ett förbisett resmål. Året är 2001 och vi tyckte det var dags att rätta till detta varför årets stora bestämdes att gå till Storbritannien, närmare bestämt till York och London med utflykt till Gateshead och konstvetaren och förläggaren Sune Nordgrens skötebarn Baltic Mill. Projektet innebar att göra om en gammal gigantisk kvarnbyggnad till norra Europas största konsthall i en kommun med landets största arbetslöshet. Gatesheadområdet var ju Englands största kolgruvedistrikt där all verksamhet avskaffades på kort tid av järnladyn Margaret Thatcher bl. a. Projektet bjöd givetvis på ett nätt litet finansieringsproblem som dock löstes med en välvillig kommunstyrelse och pengar från National Lottery och EU, och naturligtvis Sune Nordgrens skickliga förhandlingar. Han hade för övrigt sitt raffinerade kontor i en närbelägen, avkristnad kyrka.

På hemvägen gjorde vi en sväng upp emot Hadrianus mur och fortet Vindolanda. Eftersom galna kosjukan var aktuell så utsattes bussen för en omfattande desinficering vid inträdet i området Northumbria.

Åter till York som grundades av romarna för två tusen år sedan, erövrades av vikingarna i slutet på 800-talet och som till stor del har bevarat sin gamla bebyggelse och prägel, inte minst genom den välbevarade ringmuren. Den är också känd för Storbritanniens största gotiska katedral York Minster där vi under ledning av vår käre ledare stövlade in genom utgången mitt under pågående mässa. Inte så populärt men miljön inbjöd ju inte till några större skärmytslingar med personalen utan alla sjönk så småningom ner i bänkarna längst bak.

Det var november och i England, och det borde inte ha varit det väder som då bestods oss. Faktum är att reseledaren och några till tog såväl en båtfärd som en stor öl på floden Ouse, i skjortärmarna!

I York finns ett av världens största järnvägsmuseer, en godbit för alla intresserade. Alla museer låter sig inte ens nämnas här och vi hann naturligtvis inte med alla.

Reseledaren tillämpade ett unikt grepp för aktiviteter utanför de programlagda, nämligen att deltagarna fick besöka önskade kulturmål, betala entréavgifter varefter reseledaren köpte entrébiljetter och andra kvitton till gällande valutakurs när alla återkommit efter dagens begivenheter. Detta ställde, förutom krav på omfattande bearbetning av ekonomiska transaktioner av reseledaren, stora krav på lojala resenärer, men sådana var de på alla våra resor.

 

Resan gick vidare till London där vi bodde i en mondän och lugn stadsdel. Besöksmålen i London är legio och genom vår selektive och kunnige Jan Torsten fick vi uppleva några godbitar såsom Tate Gallery, Tate Modern, National Portrait Gallery, St Pauls Cathedral där några av oss knegade alla trapporna upp till den cirkulära balkongen på kupolens topp och fick en hänförande utsikt över London. Sejouren avslutades med en middag på den urgamla puben Ye Olde Cheshire Cheese. Den har sitt ursprung i 1600-talet och mycket var nog inte förändrat sedan dess, såvitt man kunde se.

Den här resan tilldrog sig ju strax efter ”nine eleven” och det medförde att hotellet rekommenderade oss att vara på Heathrow tre timmar innan avgång. Sagt och gjort, lydiga resenärer som vi var for vi i god tid och satt sedan där i två timmar till ingen nytta. Oväntad kompensation fick vi dock efter takeoff då mörkret hade börjat falla och hela London sprakade av eldar och fyrverkerier. Det var ju Guy Fawkes Day!

 

Ambitionerna ökade för varje resa och 2003 siktade vi in oss på Asien, närmare bestämt Kina. Här anlitade vi resebyrån Lotus som är kinaspecialister, vilket visade sig vara ett gott val. Vi blev rätt många deltagare på grund av att sarsepidemin bröt ut under året och byrån fick många avbokningar och bad oss därför ta med sex norska resenärer som inte låtit sig skrämmas. Så skedde och våra norska grannar blev ett mycket trevligt tillskott i skaran av resenärer.

Vi märkte inga komplikationer, varken före, under eller efter resan mer än att vi vid varje incheckning utsattes för att ”ta febern”, dock i pannan för anständighets skull. Vi inkvarterades på ett bra hotell någonstans i Beijing, vilket vi dock fick lämna efter några dagar då en stor konferens med buddhistiska munkar var inbokade där. Rätt kul var att se munkar som alla såg ut som och var klädda som riktiga buddistmunkar, ta sig en rökpaus utanför entrén medan de pillade på sina mobiler.

Som guider hade vi två unga damer som pratade utmärkt svenska, den ena hade aldrig varit Sverige och den andra hade vistats ett par månader i Piteå, vilket var lärorikt för oss, eftersom öl på kinesiska heter just piteå.

Programmet var ytterst späckat men genomtänkt och välordnat. De rikliga middagarna och luncherna avnjöts ofta till underhållning av olika slag. Reseledarnas propaganda var inte på- trängande, dock försvarades ettbarnslagen och att Taiwan tillhör Kina. Att nämna Dalai Lama gav, av någon anledning, endast stumma svar. Trots att sällskapet ibland var diskussionslystet så var stämningen god, både internt och visavi guiderna. Som svensk konstförening så hade vi givetvis önskemål att få se kinesisk samtida konst. Det fick vi i någon mån, annars var det dominerande inslaget den kinesiska nationalkonsten kalligrafi. Nog så intressant och njutbart. En av de första kvällarna inbjöds vi till en två timmar lång operaföreställning på hotellet. Vackert så länge vi höll oss vakna men gav en släng av tinnitus efteråt.

Under den 10 dagar långa resan betade vi givetvis av muren, kejsarnas dal, andarnas väg, den förbjudna staden, etc. Ett pittoreskt inslag efter vägen till kejsarnas dal, mitt ute på slätten, var ett halvfärdigt Disneyland i förfall. Troligtvis ett intressant projekt som dock slutade i ekonomisk katastrof.

En höjdpunkt på resan var besöket i Xian, staden med en mer än 3000-årig där den berömda terrakottaarmén grävts ut. Hela anläggningen med tillhörande museum var oerhört imponerande och intressant och givetvis noterat på listan över världsarv. På en marknad i anslutning till bussparkeringen fanns ett stort utbud av skinn från de flesta husdjur och vilda utrotningshotade djur. Åsynen var beklämmande och skulle fått vilken djurrättsaktivist som helst att bryta samman.

 

Ett pikant inslag rörande hotellet, som för övrigt låg strax intill det pampiga klocktornet, var att den rumsnyckel som tilldelades reseledaren Lars Drougge med hustru gick till ett redan bebott rum. En kort förhandling i receptionen resulterade i en jättestor svit i hotellets takvåning där vi första kvällen ordnade ett större partaj.

Kväll två bjöds på en fantastisk musik- och dansföreställning under intagande av bl.a. små gulliga, välgjorda dumplings, vilka kokades i en gryta på bordet.

Efter återkomsten till Beijing besöktes bl.a. en cirkusskola, ett mattväveri och en hutong av lyxmodell. De hutonger i närheten av det första hotellet som på egna initiativbesöktes av några av oss uppvisade en bostads- och sanitetsstandard som närmast var att jämföra med de migrantbosättningar vi sett i Sverige under senare år. Dessa hutonger försvann sannolikt i upprensningarna inför olympiska spelen sommaren 2008.

Resan närmar sig sitt slut. Det sammanlagda intrycket är bedövande men gott och vi säger farväl till Beijing och Kina och checkar in på flygplatsen efter sedvanlig kontroll av febern. En iakttagelse var att passagerarna vägdes in tillsammans med sitt bagage, vilket ju verkade seriöst. Konsekvensen av detta förfarande drabbade oss emellertid när vi skulle hämta ut våra respektive väskor på Arlanda, det fattades ett tjugotal kollin! De rationella kineserna hade när planets vikt var uppfylld lastat resten av bagaget på ett annat plan, som gick till Hamburg! Betänk vilken tid det tog för alla drabbade, på Arlanda mitt i natten, att skriva förlustanmälan innan vi kunde borda bussen för hemfärd till Linköping. Samtliga berörda fick dock sitt bagage levererat till hemmet redan efter ett dygn.

Allt var emellertid inte slut med detta. Det planerades genast en återträff till vårvintern 2004 i mars någon gång. Den förlades till Sätravallens friluftsgård med inkvartering i de då befintliga stugorna och inte mindre än 38, varav samtliga 6 norska deltagare, av 45 resenärer anmälde sig. Det blev en lysande fest, bilder och video och trivsamt snack natten lång. Förmiddagen dagen därpå tågade sällskapet i sol och gnistrande snö över Sätrasjön till ordförandens gamla gård för fortsatt samvaro och förmiddagskaffe

Slutet gott, allting gott.

 

Italien hade vi ju redan besökt men så långt som till Rom hade vi inte kommit tidigare. Året är 2005 och nu skulle det förverkligas. Planläggningen gjordes givetvis i samarbete med den gode Jan Torsten, som en gång för länge sedan bedrivit en del av sina studier i Rom, samt med en dansk resebyrå Stardorf Incoming för olika bokningars skull. Det visade sig vara ett lyckokast och ägaren Walter Strutz kom att bli en värdefull medarbetare under flera resor framöver.

Vårt hotell var beläget ett stenkast från Fontana di Trevi och återigen med en enorm takterrass (jfr Kinaberättelsen) som tilldelades Göran och Barbro Boije. De hade den goda smaken att där hålla fester med konstquiz ledda av Jan Torsten. Utsikten var hänförande över bl.a. Viktor Emanuelmonumentet vid Piazza Venezia.

Åter ett pikant inslag vad gäller ditresan. Vi saknade Jan Torsten som missat sitt plan p.g.a. nattliga arrangemang i Lund kvällen innan. Vi stämde dock träff med honom vid vårt första besöksmål Pantheon kl. 14.00 påföljande dag. Vi promenerade dit och på slaget 14.00 anländer JT pigg och ny(k)ter!

Sedan gjorde vi Rom med som vanligt ett späckat program där sevärdheterna betades av under sakkunnig ledning av JT. Vi missade sannolikt ingen av de väsentligaste antikviteterna. Besöket i Vatikanen blev en särskild upplevelse bl.a. genom att vi förbokat och kom därigenom in bakvägen, passerande hundratals meter av köande människor. I Sixtinska kapellet kunde förutom de berömda målningarna ett otal pratande och fotograferande besökare beskådas medan högtalarna oavbrutet och förgäves vädjade om tystnad.

Vi gjorde två endagsutflykter, den ena till den antika staden Tivoli och Villa d’Este med de fantastiska trädgårdarna och vattenkonsterna. Den andra heldagsutflykten skulle gå till Pompeiji, staden som gick under i ett utbrott från vulkanen Vesuvius år 79 e.kr. Här inträffade den nästan obligatoriska fadäsen, som dock ledde till ett lyckosamt slut.

Dagen inleddes med uselt väder, och dessutom inga resenärer till bussen som planenligt var framkörd. Snart började reseledarens telefon ringa, dels från bussbolaget, dels från resebyrån i Danmark. Större delen av dagen gick åt att, per telefon ömsom med Walter Strutz på resebyrån i Köpenhamn och ömsom bussbolaget i Rom, utreda fadäsen som givetvis berodde på reseledaren. Alltnog, bussföretaget ställde upp på att köra dagen därpå mot en extra ersättning på 4000 kronor för den misslyckade hämtningen. Vi kom överens och färden till Pompeji blev av, i strålande väder (väl värt 4000 kronor)!

På den här resan uppstod då och då lite ledig tid för egna tilltag, t.ex. god mat, inköp och andra begivenheter, t.ex. att beundra mängden av katter i kattreservatet Largo Argentina.

 

Efter befrielsen av östra Europa från de ryska terrorväldet så lockade ett besök hos våra nära grannar i öster, nämligen Estland. 2005 hade landet återhämtat sig om än inte helt efter befrielsen.

Resan planerades till 17 – 20 juni och förbereddes genom att medarbetaren på Sveriges radios kulturredaktion Marja Tallgren gästade vårt årsmöte och pratade om kulturlivet i den då ganska unga estniska nationen. Resan planerades och genomfördes på ett föredömligt sätt av den dåvarande kassören Göran Boije, en medarbetare som tyvärr gick bort alldeles för tidigt och lämnade ett stort tomrum efter sig.

Resan till Estland gick via Kapellskär – Paldiski där vår guide Erling Glantz mötte och tog oss till Tallin. Erling var gift med en estniska, som behärskade ryska och de var sedan många år bosatta i Tallin. Erling var som före detta svensk officer verksam under 15 år i de Baltiska länderna som rådgivare åt svenska regeringen. Tallinn var fortfarande i restaureringsfasen efter förfallet under Sovjetunionen men man såg resultatet av ambitionerna att återupprätta \landet och mycket var återställt bl.a. på Domberget. Stadsvandring i gamla staden var en upplevelse men den kunnige Erling men som även förde oss till besöksmål på landsbygden som nog var relativt okända för de flesta turister t.ex. Kadriorgs slott och Birgittinerklostret. Vi besökte även det stora sångarfältet där tiotusentals sångare 10 – 11 juni 1988 på scenen började sjunga fram Estlands frigörelse 1991, omgivna av sovjetiskt pansar medan modiga ester äntrade Långe Herman på borgen och bytte den ryska flaggan mot den estniska.

Barcelonaresan gav blodad tand och nu, 2006, stod Madrid på tur och inte bara huvudstaden utan även omgivande platser som Toledo, Salamanca, Segovia, Avila, El Escorial och givetvis Valle de los Caidos, Francos enorma och svulstiga, i berget insprängda mausoleum.

Madrid gjorde vi i stor utsträckning till fots. Stadens storlek till trots så når man ganska många sevärdheter relativt bekvämt gående om man bor nära Puerta del Sol, vilket vi gjorde.

 

Redan här är det på sin plats med resans pinsamhet. Reseledaren Lars Drougge uppmärksammades ganska nära resans start på att två av de anmälda resenärerna fallit bort i deltagarförteckningen.  Planet och hotellet fulltecknade. Vad göra?  Jo, paret Drougge avstår sina platser, byter namn i resehandlingarna och börjar leta flight och logi. Och hör och häpna, flighten löser sig så att vi kan träffa gruppen på utsatt tid på Puerta del Sol.

Inkvarteringen av paret Drougge på ett gay hostal vid Puerta del Sol blev en upplevelse i sig och med bekvämt avstånd till övriga gruppen. Bagaget kom visserligen bort på flygplatsen men det fixades galant av herr överstegayen under eftermiddagen.

Pradomuséet med över 2200 tavlor, det betydligt mindre och mer överskådliga Thyssen-Bornemisza, etc. besöktes naturligtvis. Anslående på Prado var givetvis Picassos Guernica men också Hieronymus Boschs triptyk Lustarnas trädgård, och i Centro Reina Sofia Picassos monumentala målning Guernica.

En heldagstur gick till Toledo där vi kunde se oss mätta på El Grecos verk, vars tavlor vi beundrade på väggarna i Casa del Greco. Staden är mycket vackert belägen vid floden Tajo och återfinns på världsarvslistan.

Nästa tur i omgivningarna sträckte sig över två dagar och gick som nämndes inledningsvis till Escorial, Salamanca, Segovia med den berömda akvedukten, Avila och Francos monstruösa gravmonument i Valle de los Caidos, som tog 18 år att fullborda. Omgivningarna mäter 13,6 km² och alltihop kröns av ett 150 m högt kors. Längst fram i basilikan ligger Franco under en enkel gravsten med hans namn på. Vid närmare betraktande ser man att stenen företer våta fläckar. De härrör från spott från hatiska besökare.

Här inträffar en frustrerande sak, som för en gångs skull inte kunde läggas reseledaren till last. Denne ringer nämligen strax före ankomsten till Salamanca hotellet för att kolla att allt var ok och att vi anländer om ca. 15 minuter. En förvånad tystnad i luren. Ingen bokning kunde hittas men eftersom reseledaren satt med vouchern i sin hand så skulle de så fort som möjligt utreda situationen och återkom med beskedet att bokningen hade ändrats från hotellet vid Salamancas Plaza Mayor till ett annat centralt beläget hotell på grund av omfattande reparationsarbeten på det tilltänkta hotellet. Beskedet kom snabbt och vi befann oss då nästan utanför det aktuella hotellet, vilket visade sig vara av mycket hög klass och mycket centralt beläget. Puh! En lång 46 personers suck av lättnad utbröt i bussen.

 

2007 pustade vi ut lite grann och resediskussionerna ändade i att åter besöka ett närbeläget östligt grannland nämligen Litauen och huvudstaden Vilnius. Resan bokades med Ryanair och här inträffade traditionsenligt problem redan från början genom att Ryanair bara några veckor innan kort och gott meddelade att linjen lagts ner. Vad göra? Efter att reseledaren kollat av tillkomsten av antalet gråa hårstrån ställdes en rask förfrågan till anmälda resenärer om det skulle gå bra med Riga i Lettand i stället. Jodå, alla ställde upp och resan dirigerades om, fortfarande med Ryanair i förhoppning om att inte även den linjen skulle ställas in. Vi anlände i god ordning den 21 september till Riga och togs återigen emot av Erling Glantz och hans hustru. Vi inkvarterades på ett Botique Hotel med bra läge innanför muren och nära till allt i Rigas gamla stad. Förutom stadsvandringar i gamla staden och längs gatan med de berömda jugendhusen besökte vi Statens konstmuseum och Museet för utländsk konst såväl som Arsenals Museum of Art. Luncher och middagar tilldrog sig på olika restauranger med lettisk mat. På söndagen den 23 åkte vi till staden/badorten Jurmala med sina av UNESCO bevarade trähus i jugendstil. Den berömda sandstranden är hela 26 km lång! På återvägen stannade vi till vid lämningarna och monumenten över nazisternas koncentrationsläger vid staden Salaspils.

Vi har kommit till året 2008 och Tyskland kommer åter upp i diskussionen om resmål. Jan Torsten ivrar för de stora konststäderna München och Nürnberg. Ordföranden hade 2007 med sin hustru gjort en 500-milaresa runtom i Centraleuropa och ”upptäckt” Rostock och Meissen. Varför inte?

Följaktligen bär det 2008 av på en diger resa genom Tyskland. Vi lägger rutten via Rostock, Meissen, München, Nürnberg och som avslutning korsvirkesstaden Celle. Under planeringen, där som vanligt konst- och kultursidan sköttes av Jan Torsten Ahlstrand och den praktiska och administrativa av Lars Drougge, dök en intressant idé upp beträffande det lekamliga. Vi skulle inta en måltid på rådhuskällaren i respektive stad. Så skedde och det blev succé. Särskilt i Rathauskeller i München. Fantastisk lokal av enorma dimensioner under det ärevördiga rådhuset. Maten var god och det som vi är så vana vid hemma för undvikande av missbruk, nämligen att beställa ett glas vin med påfyllning, visade sig vara ett okänt begrepp i Tyskland, där endast påfyllning gäller. Vinet flödade, stämningen steg och dryckesnotan låg väl i paritet med matens dito.

En detalj i planeringen/bokningen som förtjänar att nämnas är att Lars och den nyligen, sept 2017, bortgångne arkitekten och konstnörden/-nären Jan Wahlstein beslöt att dela rum eftersom vi båda reste ensamma. Det blev en hel del extra pengar att spendera på betydligt trevligare saker än att häcka ensamma på var sitt hotellrum. Trots god och långvarig vänskap bokades rum med separata sängar, vilket funkade bra till en början.

Men så inträffade under denna resa ”äntligen” det som inte får inträffa, nämligen att en resenär kom bort. Vid den tilltänkta avfärden från porslinsmuseet i Meissen fattades en manlig resenär, nämligen nämnde Jan Wahlstein, vilken dessutom försiktigtvis lämnat sin jacka och mobiltelefon kvar på bussen. Reseledningen vidtog vissa eftersökningar, både i Meissen och så småningom även i München, men insåg så småningom det hopplösa i letandet och for efter lämnande av div. information på besökta ställen vidare till München. Men se! Vid midnatt dök den vilsekomne upp efter en, som han tyckte, intressant tågresa från Dresden där han dessutom hann besöka den ur ruinerna återuppförda och ganska nyligen invigda Frauenkirche. Här hade emellertid hotellet behagat förse oss  med en säng av modellen ”queens size” dvs. inte alltför bred och med ett täcke! Men med gott kamratskap, inga snarkningar och en sängfösare gick även den natten väl.

 

Förutom de stora konstmuseerna, Alte, Neue och Moderna Pinakothek, ”råkade” en jättestor utställning av Kandinskys verk pågå i Lenbach, vilket blev ett välkommet tillskott i våra utställningserfarenheter. Vi besiktigade flera av de, framförallt före och under andra världskriget, viktiga platserna: Königsplatz, Rathausplatz och Odeonplatz och naturligtvis Hofbrauhaus, där vi under intagande av en riklig men stökig buffé njöt av blåsmusik av bayerska musikanter i Lederhosen. Tuggandet avbröts ideligen av stående på bänkarna och deltagande i ”Ein Prosit, ein Prosit der Gemütlichkeit….”

Vi hann även med en dagsutflykt till Ludwig II:s skrytbyggen, slotten Neuschwanstein och Hohenschwangau vid Füssen. Trots riktigt dåligt väder så var humöret på topp inte minst beroende på att vi redan i Rostocks taxfree inhandlat nödvändiga komponenter för att vid krissituationer som denna kunna höja humöret med Irish coffee, eller bara Irish, eller till och med bara kaffe om så önskades.

Styrkta till kropp och själ vi vandrade glatt, i tät dimma och duggregn, de branta trapporna och vägarna upp till respektive slott där visningar företogs.

Resan gick vidare till Nazisternas partihuvudstad Nürnberg sedermera bekant som staden där nazistledarnas huvuden i stället rullade. Besök gjordes givetvis på det restaurerade hus där renässanskonstnären Albrecht Dürer levde och verkade. I Nürnberg uppstod oväntat en hel del ”tid till förfogande”, vilket utnyttjades till enskilt botaniserande i denna märkliga stad, som praktiskt taget utraderades under 2:a världskriget. Som sista besöksmål besökte vi Reichsparteigelände med den enorma kongresshallen som i dag är ett museum och en gripande dokumentation över nazismens brott mot mänskligheten. Alla greps av den fruktansvärda dokumentationen och lämnade lokalen med allvarstyngda ansikten.

Resans avslutningsceremoni företogs i Celles mysiga rådhuskällare med god mat och dryck. Här blev det också lite tid över för fritt strosande bland korsvirkeshusen i denna ”sagostad”, som klarade sig helt undan förstörelse under kriget. Färden gick sedan hemåt med ett kort stopp i Lübeck för bunkring för de som så önskade, och de var inte så få, till visst förtret för vår käre ledare Jan Torsten, som givetvis hann leta upp lite kultur även här.

 

Vår bekantskap med landshövdingeparet i Kalmar, Sven och Anna Lindgren och konstprofessorn Raine Navin och hans hustru Gunilla Skyttla, ledde till förslaget att resa till Kalmar och Öland över en helg. Sagt och gjort, Fredagen den 16 maj 2009 bar det av med buss till Kalmar och som första begivenhet gjordes ett besök på Kalmar gamla konstmuseum under ledning av museichefen Klas Börjesson. På kvällen tog Sven och Anna emot på residenset, vi åt en läcker middag och sedan tog Raine vid och gav en av sina oförglömliga föreställningar i residensets stora sal.

 

Lördagen startade med visning av utställningen ”Tre Kronor och den Polska Örnen” på Kalmar slott. Vi fortsatte sedan över bron och till Vida Konsthall där Bertil och Ulrika Vallien har permanenta utställningar. Där pågick även en separatutställning med P.G. Thelander och Louise Lidströmer. Under besöket dök oväntat både Bertil och Ulrika upp och vi fick tillfälle att med deras hjälp få en vidare inblick i deras arbetens tillkomst.

Övernattning var bokad i Borgholm och på vägen dit käkade vi öländska kroppkakor (även en och annan snaps slank ner) på restaurang Höjden vid Borgholms slottsruin. På eftermiddagen tog redaktören på Ölandsbladet, Rolf Nilsson, med oss på en nog så ansträngande stadsvandring i och runt staden. Man kan få för sig att Öland är platt. Glöm det!

På söndagen gick hemfärden via Himmelsberga konstmuseum, som öppnade för säsongen samma dag. Där visades en stor utställning av landskapsmålaren Per Ekströms verk.

Vi lunchade sedan på den mycket speciella Kackelstugan. Rekommenderas! En givande resa som faktiskt gick alldeles utan pikanta incidenter.